De bysantinsk roman motsvarar en litterär genre som främst utvecklades i Spanien under 1500- och 1600-talen, som framkom som en sökning för att imitera en grupp hellenistiska författare som återupptäcktes vid den tiden, liksom många andra grekiska skatter som hittades i vissa expeditioner från renässansen.
De två grekiska författarna som mest imiterades av spanjorerna (som var ansvariga för att översätta och versionera dessa verk) hette Heliodoro de Émesa och Aquiles Tacio; dessa helleniker skapade en prosa-stil som utgör en serie pilgrimsäventyr, utförda av ett par älskare som inte kunde fullborda sin kärlek.
Av detta skäl är det som kännetecknar de bysantinska romanerna förverkligandet av en resa som utförs av älskarna, som upprätthåller hela strukturen i verken..
För att vara lyckliga tillsammans måste unga människor möta en rad utmaningar och hinder som testar deras lojalitet och styrkan i deras kärlek. Slutligen lyckas båda övervinna övergångarna och förenas genom äktenskapet. Dessa texter finns i överflöd med moraliska budskap och dygder, varför de passar perfekt in i renässansens ideal..
Den bysantinska romanen blomstrade tillsammans med ridderromanerna; Den första överskuggades dock av den andra genren, som inom litteraturkritiken också betraktas som en överlägsen genre eftersom den är mer komplett och mogen..
Trots detta delar båda könen några karaktäristiska drag, såsom andan för äventyr och upprepningen av kysk (det vill säga inte fulländad) kärlek. Den bysantinska romanen är emellertid av erotisk-sentimental karaktär, eftersom kärleken ges större vikt än heroisk ansträngning; inte för denna brist på strider, vapen och bizarreness.
Även om den bysantinska romanen hade sin största framträdande i Spanien, skrevs flera texter också i andra europeiska länder som Frankrike och Italien; Faktum är att i Frankrike publicerades en serie verk som betraktades som föregångarna till denna genre, t.ex. Blommor och Blancaflor Y Pierres och Magalona. Dessa äventyrsromaner är enkla och söta..
Artikelindex
Den bysantinska romanen som en genre uppstod under den spanska guldåldern, då stora konstnärer och författare påverkades av den nya kunskap som förvärvats om den hellenistiska världen. Denna period representerade också en period av bonanzas för den iberiska halvön.
Det är känt som den spanska guldåldern till en historisk period i Spanien där det var en kraftig blomning i konst och litteratur, samtidigt som det fanns en politisk boom som senare slutade med nedgången av Habsburg-dynastin..
Ett exakt datum för detta fenomen kan inte fastställas; dock är de flesta historiker överens om att det varade i mer än ett sekel.
Enligt vissa experter började denna period 1492, då Christopher Columbus upptäckte de amerikanska länderna; parallellt Kastiliansk grammatik skrivet av Antonio de Nebrija, ett verk av anmärkningsvärd betydelse inom den litterära eliten.
Vissa anser att guldåldern slutade 1659, då Pyrenéernas fördrag genomfördes. Istället har vissa historiker fastställt att den sista stora författaren och konstnären under denna period var Calderón de la Barca, som gjorde slut på denna konstnärliga rörelse med sin död 1681..
Den bysantinska romanen som litterär genre mottogs dåligt av kritiker vid den tiden, trots att den lästes av många människor och allmänheten var mycket nöjd med dessa äventyr..
För många författare betraktades den bysantinska romanen som litteratur av låg kvalitet, som var avsedd att underhålla de mindre utbildade klasserna.
Miguel de Cervantes, känd för att ha utfört det viktigaste arbetet på det spanska språket (Don Quixote), fattade beslutet att skriva ett verk som var strukturerat enligt parametrarna i den bysantinska romanen; samma författare konstaterade att denna text skulle vara den bästa av hans verk eller den värsta av hans skapelser.
Kritiken var dock inte så hård med hans text med titeln Persiles och Sigismunda verk; Tvärtom ignorerades detta arbete under lång tid, liksom andra böcker av Cervantes som marginaliserades tack vare den rungande framgången som Don Quijote genererade..
Andra viktiga spanska författare var också intresserade av denna genre; Det finns till exempel kunskap om godkännandet av den kända poeten och dramatikern Lope de Vega, som berömde författarna Heliodoro och Aquiles Tacio i sitt arbete Dianas förmögenheter.
Men andra författare som Tirso de Molina, bland andra, hänvisade till dessa texter på ett ironiskt och burleskt sätt. I Tirso fall visade han sitt missnöje med bysantinska verk i en av sina verser, där han hånar både de "översatta författarna" och översättarna, som var samtida av honom..
För närvarande söker kritiker rättfärdigandet av alla dessa bysantinska romaner som ignorerades eller mottogs dåligt, eftersom det fortfarande finns en viktig del av den spanska och europeiska egenheten..
Detta beror på att man i dessa texter kan hitta en uppsättning ideal och värderingar som ett stort antal människor identifierade sig med på 1500-talet..
De bysantinska romanerna, även kallade pilgrimäventyr, kännetecknas främst av förverkligandet av en resa, både fysisk och psykologisk, som måste genomföras av de två älskarna innan de kan vara tillsammans och helga sina bröllop. Denna resa är den som strukturerar berättelsen och ger sammanhållning i texten..
På denna resa kan en rad olyckliga händelser inträffa som främjar unga människor, även om de så småningom träffas igen. I dessa texter är det vanligt att det finns skeppsvrak, liksom pirater, banditer, monarker och prinsessor som i allmänhet vill skilja älskarna.
I de flesta fall hindras denna kärlek av påverkan från en tredje part, vilket gör älskarnas välbefinnande omöjligt. Till exempel i arbetet Leucipas och Clitophons äventyr den unge mannen måste gifta sig med sin styvsyster Caligone, trots att han är djupt kär i Leucipa.
Ett av de viktigaste kännetecknen för dessa berättelser är renheten i kärlek som bekännas av älskare, inspirerad av den ideala kärleken som försvaras av Platon, som inte förförs av sexuella önskningar eftersom det är en mycket mer sublim känsla.
Trots det avstånd som kan skilja dem, lovar älskare vanligtvis lojalitet och bestämmer sig för att behålla sin oskuld till det ögonblick de kan gifta sig..
Av den anledningen utgörs den bysantinska romanen av en moraliserande vision, eftersom den försvarar värdena av renhet och trohet, eftersom de är starkare än någon köttlig frestelse..
Som ofta är fallet i grekiska verk - som till exempel i Iliaden eller Odyssey-, den bysantinska romanen börjar i medias res, vilket innebär att historien inte berättas från början av konflikten.
Tvärtom kan historien börja från en annan punkt i handlingen, vilket möjliggör berättande regression om en förklaring av en specifik händelse är nödvändig..
Likaså kännetecknas pilgrimsäventyr av att avsluta berättelsen med ett lyckligt slut. Detta innebär att författaren tillåter lösningen av konflikten genom att tillfredsställa båda älskare, som lyckas hitta varandra trots alla problem de var tvungna att gå igenom och äntligen kan gifta sig..
Denna bysantinska roman skrevs av Alonso Núñez de Reinoso 1552. Liksom de flesta av dessa texter är den inspirerad (eller snarare en efterlikning) i den grekiska romanen Kärlekarna till Leucipe och Clitophon, av Aquiles Tacio.
Som nämnts ovan skrevs detta arbete av Miguel de Cervantes 1633 och det var den sista texten som denna berömda författare skrev. Som alla bysantinska romaner berättar den äventyrsserien som två älskare var tvungna att göra för att vara tillsammans.
Som vanligt med Cervantes verk hade denna text flera versioner som senare gjordes av andra författare. Denna text påverkades av Etiopisk historia om Theagenes och Cariclea av den grekiska författaren Heliodorus.
Denna text skrevs av Francisco de Quintana 1627. Den var mycket framgångsrik bland spanska läsare, för vilken den hade upp till fyra upplagor; dess senaste omtryck genomfördes på 1800-talet.
Detta arbete är mer komplext än de tidigare, eftersom författaren bestämde sig för att skriva texten genom ett nätverk av planer som består av en huvudberättelse och flera interpolerade berättelser. Trots den bysantinska karaktären av Hipólito och Aminta historia, detta arbete består också av andra element som fyller texten med generiska hybrider.
Ingen har kommenterat den här artikeln än.