De pastoral roman, i universell litteratur är det den litterära genren av prosa som kännetecknas av dess idealisering av det pastorala livet och bondelivet i allmänhet. Det har också plundrats i sentimentala avsnitt som uttrycker renässansandan (därför är detta en italiensk genre).
Initiativtagaren till denna typ av roman var Theocritus på 300-talet f.Kr. C. även om det inte var förrän på 1500-talet när denna berättelseform nådde sin största glans med författare som Jorge de Montemayor.
När det gäller sammanhanget är den pastorala romanen en renässansgenre som ligger i den spanska guldåldern och som hade sitt ursprung i Italien och senare i Portugal. Strax efter att det utvecklats på det spanska språket och därifrån, efter dess växande popularitet, gick det vidare till resten av Europa, med större tonvikt på Frankrike, Tyskland och England.
Påverkan på vissa författare var sådan att många använde den för att gå ett steg längre i bokstäverna och skapa nya litterära former.
Artikelindex
Utvecklingen av den pastorala romanen ligger under två grundläggande ramar. Den första av dem hänvisar till passagen för denna genre genom 1400- och 1500-talen, med dess inträde i renässansen. Och det andra handlar om grupperna av texter som komponerades under den spanska guldåldern, en period av viktiga framstående författare..
Som nämnts är den pastorala romanen en genre som kännetecknas av herdarnas dialog om kärlek som kommer från Italien. Detta beror på att dess initiativtagare var den italienska författaren Jacopo Sannazaro (1458-1530) med sin Arcadia, publicerad 1504.
I sin tur publicerade samtida Sannazaro som portugisiska Bernardim Ribeiro (1482-1552) verk av samma stil som Menina e moça (Menina och wench, på spanska), efter hans död.
I den meningen förklarades inte Ribeiros roman helt pastoral, även om den var den första romanen i sitt slag på den iberiska halvön, medan Sannazaro var pionjären i att vara skriven på ett romanskt språk..
Snart publicerade Jorge de Montemayor (1520-1561) Dianas sju böcker (1558), portugisiska som skrev den första herd romanen på spanska.
Som data skrev Jorge de Montemayor sin Diana baserat på en översättning gjord av Kärleksdialoger (publicerad 1535) och vars författare var León Hebreo, en portugisisk judisk läkare som utvisades från den iberiska halvön 1492.
Följaktligen gjorde Montemayor mer än att lägga en av grundstenarna i den pastorala romanen, det vill säga han var ansvarig för att ge kontinuitet till en litterär tradition som daterades mycket tidigare..
På detta sätt spred sig den pastorala romanen, som först odlades på romanska språk (den var till och med skriven på franska), snart till de germanska språken, varför de lästes i England och Tyskland..
Det är faktiskt känt att Shakespeare måste ha känt till några exemplar av dessa berättelser som översattes till engelska med hjälp av spansktalaren Bartholomew Young, som var väl bekant med Montemayors arbete..
Senare utövade pastoral romanen sitt inflytande på författare som Miguel de Cervantes och hans Galatea, publicerades 1585, utöver respektive parodi gjord av samma författare i hans Quixote.
I denna klassiker av latinamerikansk berättelse och universell litteratur berättar Cervantes hur en präst räddade staden från elden. Diana av Montemayor, till vilken han ville göra en mindre utgåva där en scen censurerades som han inte tyckte var trevlig.
Även om den pastorala romanen inte var mer framgångsrik än ridderromanen, är det sant att den introducerade en serie nya aspekter.
I denna mening introducerade denna genre olika teman i samma historia. Därför kunde läsaren upptäcka att det i samma bok fanns argument som sträckte sig från pastoral till ridderställning och från moriska till gränsen. På detta sätt representerade denna genre en ny generation kreativa spanjorer..
I förhållande till ovanstående påverkade den pastorala romanen skapandet av den moderna romanen med Cervantes-gåvor. I sin tur bygger pastoral romanen på ekologen där herdarna befinner sig på en trevlig plats som inte kräver en specifik plats för att berätta om kärleksaffären de har att göra med utan att ändra berättelsens kärna..
Sammanfattningsvis har den pastorala romanen en virgiliansk essens, med en tradition som påminner om dess Bukolisk av Virgiliooch som är versionerade i Sannazaro. (Författarna till guldåldern var glada beundrare av den klassiska latinska poeten).
Naturligtvis har herdens roman en lyrik som hänvisar till de kastilianska traditionerna och ekologernas drama som redan exponerades i slutet av 1400-talet men som mognar på 1500-talet, det vill säga när genren når sin höjdpunkt ..
Kärnan i den pastorala romanen har på detta sätt fluktuationer som går från komedi till tragedi, med en stor litterär variation som observeras i dess språkregister och dess komplexitet i känslor..
För sin del utnyttjar ekologen sitt sätt att etablera en koppling mellan det plan där fakta beskrivs och verkligheten utanför texten, som inte är något annat än de förändringar som finns i kärlek.
Dessutom komplicerar den pastorala romanen inte det litterära universum utan snarare förenklar det och får det att fokusera på de känslor som upplevs, eller mer specifikt, på känslorna hos dess karaktärer, som tar vissa licenser i förhållande till dess koppling till samhället.
Således är den pastorala berättelsen experimentell, eftersom författaren testar relationerna av tillgivenhet i samband med den retorik som den skrivs och beskrivs med. Med andra ord är den pastorala romanen experimentell eftersom den är skriven med försök och fel, det vill säga författaren till denna genre försöker olika alternativ, blandar dem och skriver dem.
Resultatet är emellertid långt ifrån medelmåttigt och fördömt till glömska eftersom den pastorala romanen uppnås, som nämnts, kopplas in i den postuma litterära traditionen..
På detta sätt är återfödelse nyckeln till skapandet av denna genre eftersom den återupplivar idéer som trodde ha försvunnit eller glömts bort, bland annat idéerna från de grekisk-romerska klassikerna..
Sammanfattningsvis och med utgångspunkt från de föregående beskrivningarna är egenskaperna hos den pastorala romanen följande:
Den pastorala romanen skrevs på italienska, spanska och portugisiska, även om det också finns uppsatser på franska, engelska och tyska, men i mindre utsträckning.
Denna litterära genres framträdande omfattade emellertid kastiliansk litteratur, där den, med tanke på dess popularitet, översattes till andra språk som var ett medel för de mest kända författarna på den tiden, som William Shakespeare, för att basera delar av några av hans mest framstående verk.
Ingen har kommenterat den här artikeln än.