De 50 bästa fraserna i Nezahualcóyotl

Jag lämnar dig bäst fraser av Nezahualcóyotl, även känd som El Rey Poeta. Denna karaktär var härskaren (tlatoani) av Texcoco, idag en del av delstaten Mexiko, och gjorde regionen till en av de mest blomstrande, kulturellt sett, i det antika Mexiko. Han var också en arkitekt och akademiker av tiden. Hans modersmål var Nahuatl.

Du kanske också är intresserad av dessa fraser av historiska figurer.

-Jag älskar cenzontles sång, en fågel med fyra hundra röster, jag älskar jadefärgen och den oroväckande doften av blommor; Men jag älskar min bror mannen mer.

-Den mest kraftfulla krigare är den som lyckas besegra sig själv.

-Jag letar bara efter blommorna, på jorden har jag kommit för att klippa dem. Här skär jag redan de dyrbara blommorna, för mig skär jag de av vänskap: de är din varelse, åh prins!

-Fågeln går dit, pratar och sjunger, det kommer att se Guds hus. Bara med våra blommor

-Endast i din målarbok lever vi här på jorden.

-För att befria dina barn från dessa laster och katastrofer, få dem att ge sig till dygd och jobb från barndomen.

-Jag har blivit ledsen, sörjer jag. Du är inte längre här, inte längre, i regionen där det på något sätt existerar. Du lämnade oss utan försörjning på jorden. För detta sliter jag mig ut.

-Den vackra fasanen sjunger över blommorna, dess sång utvecklas i det inre av vattnet. Olika röda fåglar svarar på honom. Den vackra röda fågeln sjunger vackert.

-Om jag aldrig dog, om jag aldrig försvann. Där där det inte finns någon död, där hon erövrar, får jag åka dit.

-Må ditt hjärta rätas ut: här kommer ingen att leva för evigt.

-Jag tittar på deras ansikten, örnar och tigrar överallt, av erfarenhet känner jag jaderna, de dyrbara armbanden.

-Vi gör saker fel, vän vän. Av denna anledning sorgar du inte, det gör oss sjuka och orsakar oss döden. Gör ditt bästa, vi måste alla åka till mystiska regionen.

-Kommer de att komma igen, kommer de att leva igen? Bara en gång försvinner vi, bara en gång här på jorden.

-Hur bor jag bredvid folket? Handlar han tanklöst, lever han, den som upprätthåller och höjer män?

Vi är glada. Bara med våra låtar försvinner hans sorg.

-Även om du var gjord av jade, även om du åker dit, till platsen för det köttiga. Vi måste försvinna. Ingen kommer att vara kvar.

-Gud, vår Herre, åkallas överallt, han vördas också överallt. Han söker sin ära, sin berömmelse på jorden. Han är den som uppfinner saker, han är den som uppfinner sig själv.

-Ingen kan vara vän med livgivaren. Vart ska vi då gå? Räta upp, vi måste alla gå till mysteriets plats.

-Du distribuerar bara blommor som berusar, vackra blommor. Du är sångaren. Inuti källhuset gör du människor glada.

-Som om den var gjord av guld, som ett fint halsband, som en quetzals breda fjäderdräkt, så uppskattar jag din sanna sång: med den är jag glad.

-Som en målning kommer vi att blekna bort. Som en blomma måste vi torka på jorden. Vilken klädsel av quetzalfjädrar, zacua, kakel, kommer vi att förgås.

-Jag känner mig förnuftig, jag gråter, jag sörjer när jag tänker, säger och kommer ihåg.

-Med blommor skriver du, livgivare. Med färgsånger, med skumma låtar för dem som måste bo på jorden.

-Ingenting är för alltid på jorden: bara lite här. Även om den är gjord av jade går den sönder, även om den är gjord av guld går den sönder, även om den är en fjäderdräkt av en quetzal.

-Med svart bläck kommer du att radera det som var broderskapet, samhället, adeln. Du skuggar de som måste leva på jorden.

-Allt som är sant (som har en rot), säger de inte är sant (som inte har någon rot).

-Ta din kakao nu, låt den redan vara full! Låt dansen äga rum, börja dialogen mellan låtarna! Det här är inte vårt hem, vi kommer inte att bo här, du måste lämna ändå.

-Endast där inne i himlen uppfinner du ditt ord, livgivare! Vad kommer du att bestämma? Kommer du att irritera dig här? Kommer du att dölja din berömmelse och din ära på jorden?

-Äntligen förstår mitt hjärta: Jag hör en sång, jag funderar på en blomma: Jag hoppas att de inte vissnar!

-Jag är ledsen, jag sörjer, jag Herren Nezahualcoyotl, med blommor och med sånger minns jag prinsarna, de som åkte till Tezozomoctzin, till Cuacuahtzin.

-Med iver som jag vill längtar jag efter vänskap, adel, gemenskap. Med blommiga sånger lever jag.

-Inom himlen smeder du din design. Du kommer att förordna det: är du trött och här gömmer du din berömmelse och din ära på jorden? Vad föreskriver du??

-Ska jag stå på jorden? Vad är mitt öde? Jag är behövande, mitt hjärta lider, du är bara min vän på jorden här.

-Hur ska jag gå? Kommer jag att lämna något på jorden? Hur ska mitt hjärta agera? Kommer vi att leva förgäves, att gro på jorden? Låt oss lämna åtminstone blommor. Låt oss åtminstone lämna låtar.

-Är du sant, har du en rot? Endast den som dominerar allt, livets givare. I den här rätten? Är det inte, som de säger? Att våra hjärtan inte plågar!

-Utan våld förblir det och trivs mitt i sina böcker och målningar, det finns staden Tenochtitlan.

-Där där det på något sätt finns. Jag önskar att jag kunde följa prinsarna, ge dem våra blommor! Om jag bara kunde göra de vackra låtarna från Tezozomoctzin till mina egna! Ditt namn kommer aldrig att försvinna.

-Jag är Nezahualcóyotl, jag är sångaren, jag är en storhårig papegoja. Ta dina blommor och din fläkt, med dem börja dansa!

- Ingen kan vara vid hans sida, lyckas, regera på jorden. Bara du förändrar saker, som vårt hjärta vet: ingen kan vara vid hans sida, lyckas, regera på jorden.

-Sången rungar, klockorna hörs. Våra blommiga skaller svarar på dem. Häll blommor, gläd dig över låten.

-Livsgivaren gör oss galna, berusar oss här. Kan ingen vara vid hans sida, lyckas, regera på jorden?

-Vart ska vi åka, där döden inte finns? Mer, för detta kommer jag att leva gråtande? Må ditt hjärta rätas ut: här kommer ingen att leva för evigt.

-Dyrbara verkligheter gör att det regnar, din lycka kommer från dig, livgivare! Olorösa blommor, dyrbara blommor, jag längtade efter dem, jag hade förgäves visdom ...

-Vad av detta liv lånas ut, att vi på ett ögonblick måste lämna det som andra har lämnat det.

-Mina blommor slutar inte, mina låtar upphör inte. Jag sjunger, jag höjer dem, de sprider sig, de sprider sig. Även när blommorna vissnar och gula, kommer de att bäras dit, inne i fågelns hus med gyllene fjädrar..

-Så här är vi, vi är dödliga, fyra och fyra vi män, vi måste alla gå, vi måste alla dö på jorden.

-Hur ska mitt hjärta agera? Kommer vi att leva förgäves, att gro på jorden?

-Låt mitt hjärta inte vara orolig. Reflektera inte längre. Sannerligen knappt för mig själv har jag medkänsla på jorden.

-Bo i fred, tillbringa livet i lugn!

-Utöka din medkänsla, jag är vid din sida, du är Gud. Vill du kanske döda mig? Är det sant att vi gläder oss, att vi lever på jorden?